Isabelle

Hej på er!
Här sitter jag i mörkret och fördriver tid. Om nån timme ska jag och mina lagkompisar svettas ikapp med lite aerobic på formfitness. Det kan nog bli en rolig och jobbig timme.
Igår rörde jag en boll för första gången på över två veckor. Det gick väl rätt okej men det är hemskt vad man tappar kondition på så kort tid. Är det inte orättvist? Man måste kämpa i månader för att komma i form men behöver endast nån vecka eller en härlig förkylning för att tappa den. Naj usch, vilket slöseri med tid. Lika bra o skita i allt vad gäller svett och ansträngning och placera sig i soffan på heltid... eller inte...

Min nytändning som kom efter skidresan har så smått lagt sig och jag känner, efter ynka två dagar, att allt är precis som förut. Det är väldans vad tråkigt det är med rutiner och vardag ibland. Men jag kämpar emot, ingen deppression ska nå den här kroppen. 
Fast nu går vi faktiskt mot ljusare tider! Visst ska det bli härligt med vår igen!? 
Min favoritårstid, helt klart. Varje årstid har sin charm såklart, men våren är det ändå något lite extra speciellt med..
Man vaknar upp ur vinterdvalan, solen börjar värma sådär alldeles lagom, det blir sakta men säkert grönt omkring oss och man kan springa runt i skogen och vårskrika. Inga speciella förväntningar, till skillnad från sommaren som aldrig tycks bli tillräckligt varm eller ledig. Våren är den ultimata årstiden - lagom varm, ljus, "pånyttfödande", grön och skön. Vilken frihet!
Synd att inte julen kunde vara på våren. Allt härligt på en och samma gång. Eller det är nog bra att julen ligger i december och kan lysa upp mörka vintern. 

Oj, hur kom jag in på årstider?
Lite ordbajsande verkar det som.

Vill ni höra tre knäppa händelser från Åre-resan?
(Men varför frågar du?? ingen lär ändå hinna svara, skriv bara istället...!)

Okej,
Händelse 1:
Annika och Hugo åker före mig i en backe. Eller det är snarare en skidväg bara, längs med berget. Vägen är ganska smal och något djup, och den här dagen har jag dessvärre lite problem med det mesta och misslyckas med svängandet. Jag far över kanten och ramlar ut i sidospåret som går bara en meter nedanför. Ena skidan har fastnat i snövallen och ligger nu nergrävd i snön. I ren frustration utrbrister jag: BAJS! och försöker sen kravla mig upp igen. Runtom är det ganska mycket folk eftersom det ligger ett matställe bara några få meter bort. Irriterad över att ingen ens FRÅGAR hur det gått för mig tar jag mig upp och skidar vidare. Inte förrän jag kommit ifatt Annika och Hugo och kan berätta vad jag råkat ut för kommer jag att tänka på: Oj, skrek jag verkligen "bajs" inför alla dom där?

Händelse 2:
Hugo och Annika har åkt före mig upp i liften. När jag kommer upp sitter Hugo och knäpper på sig snowboarden och Annika står bredvid på skidor. Enkelt och säkert ska jag skida fram och bromsa in lite snyggt bredvid dem. Dessvärre är mina skidor väldigt oåtskiljaktiga denna dag och korsar varandra var om vartannat. Detta resulterar i att min tilltänkta snygga inbromsning istället slutar med att jag far förbi mina båda vänner, över Annikas skidors främre del och ut i backen. I denna backe, som förövrigt har svårighetsgrad röd och icke prövad av mig tidigare, far jag nerför fortfarande med skidorna i kors och försöker febrilt få stopp på ekipaget. På nåt vis lyckas jag under hela min färd hålla mig på benen och när jag tillslut får stopp på skidorna står jag med ryggen ner mot backen. Måste ha gjort en mycket snygg piruett... "Puuh, jag klarade det"  är ungefär det jag hinner tänka innan nästa sak händer. Jag har nämligen en något tung ryggsäck på ryggen och när jag då står lite framåtlutad för att inte ramla baklänges ner i backen så ramlar den uppåt och gör mig väldigt tung i övre delen av kroppen, och givetvis ramlar jag. Förutom att jag själv precis ramlat så flyger även en vattenflaska ut ur ett sidofack i väskan och får en jäkla fart nerför backen. Annika kommer som en räddande ängel och kör ifatt flaskan. Själv kommer jag ingenstans. Fötterna har hamnat en en extremt konstig position och dom omedgörliga pjäxorna gör att jag sitter fast och kommer ingenstans. Jag får snällt ropa på Hugo som kommer och knäpper loss den ena skidan så att jag kommer loss. Hela denna "lustiga" scen har utspelats inför en rad förvånade stockholmare (mestadels antar jag) som nyss klivit av liften...

Händelse 3:
Numera är det inte bara Stig-helmer som fått liftvakten att trycka på nödstopp-knappen.
Jag, Annika och Hugo skulle åka sittlift och det skulle gå så smärtfritt så... Det gjorde det också, för Hugo.
När det blir min och Annikas tur är jag lite seg i starten och hinner precis in innanför spärren som öppnas och stängs allteftersom en lift är påväg in. Rullbandet som ska föra oss framåt får jag problem med och detta resulterar i att jag hamnar till för långt till höger, så när liften kommer upp bakom oss har jag inte sätet bakom mig utan får istället armstödet i ryggen och flyger ut i sidan och hamnar i en hög på marken. Liftvakten får syn på det hela och trycker på nödstopp. Som tur var har han tryckt snabbt så jag behöver bara ta mig upp och sen skynda mig fram till Annika som lyckats parera liften rätt och nu sitter några meter framför mig gapskrattandes. Jag är däremot sur på liftåbäket och anser det omöjligt att komma på fötter själv, så lite buttert och något generat väser jag till liftvakten att hjälpa mig upp. Han tar tag under mina armar och med ett enkelt ryck är jag åter på fötterna/skidorna. Ett litet "tack" och sen, utan att så mycket som snegla på liftvakten  stapplar jag mig fram till sittliften där Annika fortfarande sitter och fnittrar. Färden upp går iallafall bra.

Ja jisses. Allt detta hände under en och samma dag. Tisdagen. Det var verkligen ingen höjdardag. Gjorde bort mig så många gånger den dagen att jag tillslut inte orkade bry mig längre. Annika och Hugo hade däremot en väldigt underhållande dag....

Nej, nu ska jag äta och ladda upp inför kvällens kraftprov.


PussKram