Det ordna' si ju!
Det verkar ordna upp sig så smått på jobbfronten. Efter mitt städpass i fredags har dom nu ringt två gånger till och velat att jag ska hoppa in och vikariera. Igår jobbade jag mellan 10.00 och 15.30, denna gång var jag vikarie för henne jag jobbade med i fredags.
Ikväll ringde dom igen och ville att jag ska komma och jobba imorgon. Denna gång blir det HEL arbetsdag. Ska börja 06.00... uhhh..
Det blev sent i nättras med och gav inte många timmars sömn, så det blir väl zombie-stilen imorgon då.
Nej, men jag ska inte klaga. Jag är så otroligt glad och tacksam för att det här jobbet, att de tidiga morgnarna inte stör mig det minsta. Så som man gått o vridit sig av oro över jobbproblemet.
Shit va kul det ska bli o städa! Och imorgon är det ytterligare en ny person jag ska jobba med, och det ser jag fram emot :)
Idag har jag och mina systrar haft syskondag på stan. Vi shoppade loss litegrann och avslutade med en fika på ringduvan. Alltid trevligt med lite syskontid.
Själv hann jag med allt jag behövde göra. Klippa håret, hämta ut ring, byta ring, ta hål i örat, o köpa kläder till fotbollsgalan (det är dock inte det slutgiltliga valet än). Bra gjort.
Var stadsvistelse innehöll även ett besök hos tandregleringen på lasarettet. Det blev ett händelselöst men ändå tankeväckande besök.
När tankarna har vandrat iväg och man börjat fundera på vad man skulle vilja jobba med i framtiden har ju många "typiska" yrken dykt upp och en av dem har vart jobb inom sjukvården. Har väl inte varit helt främmande för det yrket, man vet ju liksom inte förrän man prövat och att jobba inom vården kan ju kännas som ett väldigt meningsfullt jobb.
Men besöket idag satte nog ett definitivt stopp för eventuella sjukvårds planer. Inget speciellt hände där på lasarettet egentligen. Josse ledde oss till väntrummet vid mun- och käkcentralen, och där satt jag och Tessan o spelade fia med knuff tills hon var klar. Sen gick vi till bilen och åkte in till östercentrum.
Ingenting märkvärdigt med det.
Det var bara det att när jag klev in genom dörrarna och in i entrén på lasarettet så fick jag en sån stark obehagskänsla. Den var så tydlig att jag märkte den direkt.
Det luktade konstigt, sjuka människor (ja konstigt Isabelle, du var på ett sjukhus ju!), och folk i vita rockar och blåa dressar. Hela stället osade bedrövelse. Man kunde nästan höra hur huset suckade sorgset. Jag tror jag skulle bli oerhört deprimerad om jag jobbade där. Ingen är glad som sjuk. Det är jobbigt att vara sjuk. Det är hemskt att behöva se människor lida, och skitjobbigt de gånger man inte lyckas hjälpa och bota dem. Hur skulle man stå ut?
Sen kan det ju vara så att den där känslan bara kom rent tillfälligt idag. De få besök jag gjort där tidigare har inte varit några poblem.
Nästa gång kanske jag blir oerhört berörd när jag ser en sköterska hjälpa ett litet barn i rullstol, eller möter en man som just fått beskedet att det som han trott vart en dödlig sjukdom i själva fallet bara var ett litet ofarligt virus och glatt skuttar hemåt, en kvinna som kämpat sig igenom en hemsk bröstcancer och äntligen blivit frisk igen, eller ett par som just ska lämna BB och åka hem med sin nyfödda lilla familjemedlem för första gången. Väldigt hjärtdrypande. Så vem vet, om tio år kanske jag jobbar som barnmorska, eller varför inte hjärnkirurg...
Nu borde man snart gå o lägga sig faktiskt. Upp tidigt imorrn.
PussKram
P.s Magnus Uggla har återupptagit sin blogg igen!! Han har skrivit sen september och jag har inte märkt det förrän nu! Kan ni förstå hur lycklig jag blev igår när jag upptäckte det. Helt klart VECKANS HÄNDELSE. Kolla själva på www.magnusuggla.nu .
Ikväll ringde dom igen och ville att jag ska komma och jobba imorgon. Denna gång blir det HEL arbetsdag. Ska börja 06.00... uhhh..
Det blev sent i nättras med och gav inte många timmars sömn, så det blir väl zombie-stilen imorgon då.
Nej, men jag ska inte klaga. Jag är så otroligt glad och tacksam för att det här jobbet, att de tidiga morgnarna inte stör mig det minsta. Så som man gått o vridit sig av oro över jobbproblemet.
Shit va kul det ska bli o städa! Och imorgon är det ytterligare en ny person jag ska jobba med, och det ser jag fram emot :)
Idag har jag och mina systrar haft syskondag på stan. Vi shoppade loss litegrann och avslutade med en fika på ringduvan. Alltid trevligt med lite syskontid.
Själv hann jag med allt jag behövde göra. Klippa håret, hämta ut ring, byta ring, ta hål i örat, o köpa kläder till fotbollsgalan (det är dock inte det slutgiltliga valet än). Bra gjort.
Var stadsvistelse innehöll även ett besök hos tandregleringen på lasarettet. Det blev ett händelselöst men ändå tankeväckande besök.
När tankarna har vandrat iväg och man börjat fundera på vad man skulle vilja jobba med i framtiden har ju många "typiska" yrken dykt upp och en av dem har vart jobb inom sjukvården. Har väl inte varit helt främmande för det yrket, man vet ju liksom inte förrän man prövat och att jobba inom vården kan ju kännas som ett väldigt meningsfullt jobb.
Men besöket idag satte nog ett definitivt stopp för eventuella sjukvårds planer. Inget speciellt hände där på lasarettet egentligen. Josse ledde oss till väntrummet vid mun- och käkcentralen, och där satt jag och Tessan o spelade fia med knuff tills hon var klar. Sen gick vi till bilen och åkte in till östercentrum.
Ingenting märkvärdigt med det.
Det var bara det att när jag klev in genom dörrarna och in i entrén på lasarettet så fick jag en sån stark obehagskänsla. Den var så tydlig att jag märkte den direkt.
Det luktade konstigt, sjuka människor (ja konstigt Isabelle, du var på ett sjukhus ju!), och folk i vita rockar och blåa dressar. Hela stället osade bedrövelse. Man kunde nästan höra hur huset suckade sorgset. Jag tror jag skulle bli oerhört deprimerad om jag jobbade där. Ingen är glad som sjuk. Det är jobbigt att vara sjuk. Det är hemskt att behöva se människor lida, och skitjobbigt de gånger man inte lyckas hjälpa och bota dem. Hur skulle man stå ut?
Sen kan det ju vara så att den där känslan bara kom rent tillfälligt idag. De få besök jag gjort där tidigare har inte varit några poblem.
Nästa gång kanske jag blir oerhört berörd när jag ser en sköterska hjälpa ett litet barn i rullstol, eller möter en man som just fått beskedet att det som han trott vart en dödlig sjukdom i själva fallet bara var ett litet ofarligt virus och glatt skuttar hemåt, en kvinna som kämpat sig igenom en hemsk bröstcancer och äntligen blivit frisk igen, eller ett par som just ska lämna BB och åka hem med sin nyfödda lilla familjemedlem för första gången. Väldigt hjärtdrypande. Så vem vet, om tio år kanske jag jobbar som barnmorska, eller varför inte hjärnkirurg...
Nu borde man snart gå o lägga sig faktiskt. Upp tidigt imorrn.
PussKram
P.s Magnus Uggla har återupptagit sin blogg igen!! Han har skrivit sen september och jag har inte märkt det förrän nu! Kan ni förstå hur lycklig jag blev igår när jag upptäckte det. Helt klart VECKANS HÄNDELSE. Kolla själva på www.magnusuggla.nu .
Kommentarer
Trackback