Isabelle

Den här dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt från början. Meningen var att jag skulle städa huset (har lovat familjen att göra det eftersom jag alltid spelar fotboll eller liknande när dom har städdag) sen skulle jag fortsätta med mitt jobbsökande för att sen avsluta dagen lite lugnt med att läsa ut den bok jag håller på med just nu.
Så blev det inte överhuvudtaget.

Hann lagom sätta mig tillrätta vid datorn för att påbörja jobbsökandet så ringde min mormor. Hon ville att jag skulle följa med henne till stan för att uträtta några ärenden, och som det snälla barnbarnet jag är så följde jag med utan protester.
Hemma igen vid ett tiden. Blev bjuden på mat av mormor (sånt tackar man ju inte nej til direkt). Kom hem vid två tiden och skulle då hämta syrran vid bussen tjugo minuter senare. Ingen idé att sätta igång med städningen eller jobbsökandet förrän jag hämtat henne, så jag bestämde mig för att ringa och boka tid hos naprapaten istället då jag har haft problem med höften sen nån månad tillbaka. Han ville att jag skulle komma redan klockan fem samma dag, så efter att jag hämtat Josse hann jag inte så mycket mer än att dammsuga lite innan det var dags att göra sig iordning och åka in till stan igen.
Nu är jag hemma igen. Har precis ätit mat och har fortfarande inte sökt ett enda jobb idag och dammet ligger fortfarande kvar som ett täcke på våra skruttiga möbler. Jag har att göra imorgon helt klart.

Hos naprapaten då. Under en match som jag tror var i slutet av augusti fick jag ont i ljumsken. Trodde då att jag hade sträckt mig, men insåg efter ett tag att det nog inte var en sträckning ändå då det helt enkelt inte kändes som en sträckning. Har trots det fortsatt spela nu hela september och känt av det från och till, men efterhand har det känts mer i höften, och när nu säsongen tog slut så bestämde jag mig för att kolla upp detta mysterium.
Det visade sig vara en låsning i höftböjaren. Efter en massa böjande och knäckande, en liten elektrodbehandling som skulle få musklerna att slappna av, och lite mer böjande så var jag rak igen. Låsningen är loss och på fredag ska jag tillbaka för att se att är som det ska vara.
Fick däremot stränga order om att börja tänka på hur jag går, står, sitter, springer, ja rör mig helt enkelt. Låsningen har gjort att kroppen blivit sne (plus att jag var lite sne innan också) och därmed vant sig vid att röra sig på ett visst sätt, ett dåligt sätt. Nu när naprapaten knakat allt på plats igen så måste kroppen bli van vid den nya hållningen och därför måste jag tänka på att vara rak i ryggen, skjuta fram bäckenet när jag går, stå med lika mycket tyngd på varje ben så att tyngdpunkten blir i mitten (???) inget vilande på ena benet alltså, och ja en massa sånt var det.
Jag kan inte röra mig fritt längre! Såfort jag står stilla måste jag tänka på att jag står rakt och har lika tyngd på båda fötterna, och när jag går måste jag tänka på att jag ska skjuta fram bäckenet. Helst ska jag också tänka på det när jag spelar fotboll också. Hur ska det gå? Kommer glömma helt att jag spelar fotboll och bara tänka på att jag springer rätt. Knepigt.
Ska dessutom ta tag i balansövningarna jag fick av honom när laget gjorde hälskontroll hos honom i vintras. Har slarvat ordentligt med det, och när han fick veta att jag stukat foten (igen) i somras fick han förmana lite mer: "den vanligaste skadan bland idrottare är gamla skador som bryts upp på nytt". Enligt honom hade jag klarat mig lindrigare från stukningen om jag gjort de där övningarna han sagt åt mig att göra.
Nu ska jag faktiskt bättra på mig. Däremot lär det bli jobbigt att tänka på hållningen.

Så, nu ska jag gå och balansera lite.

PussKram