Isabelle

Här sitter jag och äter äppelpaj. Jag firar att den tuffa jobb-perioden äntligen är över.
För jäklar vad jag jobbat!
12 timmars morotssortering per dag. Det är grymt.
Man kliver in i omklädningsrummet på morgonen och tycker att man nyss lämnade stället, då är det inte kul.

Fast jag har egentligen inte lidit överdrivet mycket. Det var så mycket värre i somras på Kneippbyn! När man började för dagen dröjde man sig kvar i bilen sålänge det bara gick, och när man slutat var det så att man sprang därifrån. Däremellan gick man hemma och grämde sig över vilken skit man hamnat i. Det är verkligen det värsta jobb jag haft hittills. Jag hatade chefen, hatade turisterna, hatade tillslut vissa delar av personalen, det var svettigt varmt och otacksamt, arbetsuppgifterna var slitsamma, man var stressad hela dagen igenom och lönen var oförskämt låg. Nej usch.
Det är när man kan jämföra med såna jobb som morotsplockning framstår som ganska soft, och det trots en massa övertid, ömmande rygg och ben, förstörda naglar och en ständig trötthet.
Jag kan stolt erkänna att JAG TRIVS MED  MITT JOBB! (obeservera trivs, det är inte samma sak som att älska sitt jobb, så extremt är det inte).
Iochförsig har jag inte så många jobb att jämföra med så kraven är ju inte skyhöga direkt, men det beror på annat också.
När det nu gått två månader har jag börjat komma in i jobbet på riktigt. Jag börjar få rutin på arbetsuppgifterna, jag behärskar de flesta maskinerna, förstår vad som händer runtomkring, vet hur jag ska göra (till en viss gräns) om nånting krånglar, man börjar kunna jobbet helt enkelt. Ska lite senare få lära mig förmannens uppgifter så att jag kan hoppa in ifall han blir sjuk eller i sommar när han ska ha semester. Vi är tre stycken som är/ska bli inlärda. Och det är ju kul. Inte för att jag förstår hur jag skulle kunna leda alla dessa stora män och gubbar, och alla dessa siffror och maskiner, ja det blir en utmaning..
En stor anledning till att jag trivs är folket där. En av dom här 06.00-18.00 dagarna gick jättefort! och allt berodde på att jag hade roligt med arbetskompisarna. På morgonen stod jag och en annan och slängde morötter på varandras rullband och även på varandra. Töntigt för omvärlden, men den timmen gick faktiskt fort för oss. Senare på dagen diskuterade vi musik i två timmar och sjöng fint för varann, även då gick det fort.
Det är lätta människor jag jobbar med, vilket underlättar nåt enormt när det känns slitigt och tungt.
Ja jisses, det trodde jag då aldrig. Att morotssortering skulle ha nåt positivt med sig.
Fast vem vet, det kanske vänder snart. Det har ju ändå hänt ett antal gånger de här två veckorna att jag stått och förbannat cheferna för deras jobbmani och slängt backar i golvet när tålamodet tagit slut.
Nej, längre än ett år blir det nog inte iaf. Det FÅR det INTE bli.

Nu ska jag göra mig iordning för lite körsång. Fotbollen får ligga tills helgen. Jag har missat en hel del träningspass nu de här två veckorna, och har mycket att ta igen, men innan dess måste kroppen återhämta sig, den är slutkörd och behöver vila. Kören ska förhoppningsvis inte vara så fysiskt ansträngande. Bara för att försvara mig nu inför alla fotbollsvänner som läser det här ;)

Nu är det snart helg, tjohoo!

PussKram