Isabelle

HERREGUD VAD DET ÄR SKÖNT ATT SITTA NER!
Rumpan får bära det tunga lasset vilket den klarar väldigt bra, medan fötterna bara behöver hänga där nere vid golvet.
F.y .f.a.n vad underbart.

Det har varit mycket stående och gående de senaste dagarna som ni kanske kan förstå.
Fick jobba ons-fre på ISS, till min lycka, trots att min veckoplanering som jag hade lagt upp så bra gick i stöpet. Det var mycket trappstädning förutom de vanliga ställena så benen fick jobba hårt. Fotbollsträningar och kör har kvällstiden gått åt till i veckan och ännu mer fysisk prestation att utföra. Igår serverade vi i fotbollslaget på vår förra tränares 50 års fest. Skitkul men ack så mycket springande, gående och stående det var. Och idag har jag tillbringat dagen på stan och julskyltningen där jag sjöng med kören, alltså ännu mer stående och gående. Kan ni förstå hur mina fötter mår just nu!?

Det är som bekant första advent idag. Jisses vad jag längtat efter denna stund! Fritt fram för julmusik, julstjärnor, pepparkakor, glögg, och mer därtill. Årets mysigaste månad tar sin början imorgon, fantastiskt!
Trots denna jullycka så känner jag att första advent återigen inte blir som jag tänkt. Sen oktober har jag längtat och planerat att det här året ska jag göra riktigt julmysigt. Tanken var att veckan skulle ägnas åt städning (mitt rum är verkligen inte vad det en gång varit...), adventspyntning och lite julbak. Men icke.
Klockan är 19.30, och första advents söndagen går mot sitt slut. Mitt rum är upp och ner, julstjärnan ligger tryggt i sin kartong och lussekatterna har ännu inte sett dagens ljus. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.
Vilken tur att man fortfarande har 24 dagar på sig.

Fast en sak som jag faktiskt inte hade tänkt så mycket på var julskyltningen, och den kom jag ju iväg på!
Det finns egentligen bara EN negativ sak med dessa folksamlingsdagar. Det är kul att träffa folk som man känner, stå och prata lite och ha det trevligt. Men så går man där i folkvimmlet och får plötsligt syn på någon man känner igen. Man vet namnet på personen, man har träffats lite kort på någon fest, evenemang, jobbet eller liknande. Dock en så kort stund att man är osäker på om personen i fråga känner igen en själv. Personen får syn på dej och blickarna från er båda börjar svaja något. Genast dyker tankarna upp: ska jag hälsa? nej han verkar inte känna igen mej? eller? jo men det borde han ju göra? eller? nej vad gör jag? oj nu har jag kollat lite väl länge på honom utan att säga nåt, bäst att dra undan blicken?
Antingen låtsas man som ingenting och går vidare utan minsta lilla hej, eller så utbrister man ett litet svagt hej, alternativt mimar hej. Hälsningen från den andra personen blir antingen ett hej tillbaka, eller en pinsam blick som säger -vem fan är du?
Jag hatar detta! jag vill inte verka arrogant men jag vill inte säga hej till var och varannan människa som om jag vore knäpp i huvudet.
Hur gör man ni som vet??

Nu börjar det bli dags att ladda upp inför morgondagen. Första December betyder inte bara ny månad för mej i år. Det betyder även nytt jobb för Isabelle. Japp, imorgon börjar jag på mitt nya jobb. Spännande och jobbigt på samma gång. Håll tummarna.